Bloggar lite på sandstroemochjag.blogspot.se
Kolla in.

Könsförrädare spelar på Luleå Pride den 16:e juni. Det blir fetast. Kom! 

Skriver bara när det är något särskilt. Idag är det två år sedan Världens bästa strul. Värt att skriva då. Värt att allt som kom med det är allt som är idag. Fan vad fint att jag hittade dig där, att du påminde mig om att vi skulle ha dansat ännu mer några veckor tidigare. Fan vad mysigt att gömma sig bakom gardinerna, knäppa upp din skjorta. Jag ville att du skulle se lite mer ledig ut, det var hela anledningen. Och du fick gå och knäppa skjortan om och om igen för jag gav mig inte.

Fan vad fint att du är typ den snällaste jag vet. Och bästa. Och snyggaste.
Och du luktar så gott.

Och jag älskar dig. Puss. 

Sitter här. Mitt i natten. Fattar inte varför jag inte sover. Det är kallt och jävligt, på andra sidan väggen finns täcke och en varm kropp. Fan vad mysigt ändå. Vara sambo, sova sambo, leva sambo. Älskade sambo. Känns så konstigt det här med hösten (får man fortfarande kalla det höst? Jag brukar vilja göra det ända tills snön kommit. Kör på det). Kostigt med en känsla av att inget är viktigt, inget har en mening. Komma så nära sanningen. I vanliga fall kan man lätt hänga på sin uppfattning om mening, den som tar en med på pendeltåg eller ut på restaurang. Meningen som gör att man orkar. I de mest deppiga stunderna undrar jag fan varför inte alla bara ligger som små kräl och typ dreglar. Hade speglat allt lite bättre. För vi har ingen anledning att göra något, att vara något, att vilja något. Egentligen, om man ska vara hårdast. Är såklart en mjukost och snäll, så vi lämnar det där. Tills nästa gång.

Funderar på att bli sjuksköterska. Sjukdomar intresserar mig. Tänker alltid "hur kan det bli så? ojoj".

Det fina i det jävliga är ändå tron på något bättre. Allt kommer bli bättre.

Puss. 

Hälsar fortfarande inte på alla jag nästan känner. Hälsar knappt på någon. Träffar knappt någon. Hehe.

Nä, det är inte så illa, jag är bara senil och glömmer bort allt jag gör. Alla roliga trix och fix och häng med brudar. Häng med pattar, hängpattar. Ja, ni fattar.

Puss. 

Idag är ju trots allt idag. I fredags spelade vi här i Lule, igår tog vi oss i en fin bil till Skellefte. Allt gick bra och smidigt trots trötthet och synthproblem. Vi lever fortfarande och det är alltid ett bra resultat för den som har ansvar för de andras liv i en bil. För den som kör. Så jag ger mig själv MVG. Tack, Janinne.
På onsdag åker jag till Stockholm och på torsdag spelar vi där. Spännande. 

Om jag vetat att det skulle bli så här så hade jag varit lugnare. Sett på allt med ögon som vet.
Att allt blir bra till slut. 

När alla gick förbi. 

Ska snart sova, men blev plötsligt sugen på en vinfylla utan dess like och det gjorde mig helt uppspelt. Är så jävla sugen på att dansa och glömma bort att tänka på hur man egentligen ska röra på armarna. Armarna är ju typ världens jobbigaste grej. Armarna, axlarna, ryggen. De är ju bara spända hela tiden. Så sjukt tråkigt. Så sjukt skönt att gå och sova nu. Det ska jag göra. Ska bara blogga lite mer på min andra blogg. För det är så sjukt givande att blogga.

Energi! 

Nu är det höst. Tiden går så fort när man blivit tjugo år. Är det för att alla småsaker som man gjort tusen gånger förut inte märks, när man gör dem? Vem vet. Jag vet att det börjar kännas att vi blivit vuxna, om tio år är vi tretti och det känns inte ens långt borta. Hoppas på tio trevliga år före det så får man väl se vart man hamnar. Jag ska göra så gott jag kan för att livet ska få se ut som jag vill att det ska göra, att det ska ha alla ingredienser som jag drömmer om. Annars så tänkte jag igår när jag var ute och gick i mörkret och kylan att det är ganska svårt att leva här. Det har sin charm, men jag vill hitta en plats på jorden som bara är enkel att leva på. 

Fast då kanske man blir uttråkad. 

Vi har väv i vårt tak. Det är i köket och jag har sldrig sett det förut. Väv i taket. Spektakulärt.

Idag är det tisdag och fan vilken fin sådan. Har ätit tacos. Typ det som var mest gött med dagen. Det sämsta var att vakna till en storm som gapade utanför fönstret. Är typ förkyld också och det suger hårt, men tacosen i magen gjorde allt göttigt. Har spikat in en spik i väggen och hängt upp en tavla. Sådant hårt arbete får mig att känna mig viktig och duktig så det gjorde också susen. På fredag åker jag till Stockholm och det känns inte längre som att jag ska dö när jag tänker på att jag ska åka dit. Har försonats med tanken. Tror till och med att det blir trevligt. Kanske kan börja gilla Stockholm igen. Men det tar alltid ett tag att försonas.

Jag skriver till dig från en musikerloge som mest liknar ett cykelgarage.
Fin låt. Gatan Fram.