Skrattar och så. Boken som jag inte läst ut/aldrig kommer läsa ut är försenad igen. Svordom. Igen.

Jag är nog ganska osammanhängande (är det ett ord?) om jag inte anstränger mig. Mitt huvud jobbar för snabbt hela tiden och jag tänker på allt. Ibland är jag flera steg före i min tankevärld och småler då när andra kommer ikapp. Synd bara att den inte lagrar fakta som hämtas från skolan så bra. Synd att jag är för less på skolan för att orka bry mig. Synd att det är damm på golvet i mitt rum. Synd att vi inte är i replokalen oftare. Synd att vi inte pratar. Synd att vi inte pratar längre.

Synd att vi inte pratar.

Om jag anstränger mig så går det bra. Pilutta dig har jag inte skrivit på flera år eller dagar. Jag kanske skulle ta och skriva text till en musik som redan finns. Eller nåt. Osammanhang och jag. Osammanhang är jag.

Jag drömde om dig igen. Har nog aldrig drömt om en person så många gånger, inte så att jag kommit ihåg det iallafall. Det är alltid så mysigt att drömma, alltid så jobbigt att vakna. Imorse ville jag verkligen inte vakna. Drömmen hade gjort allt så trevligt, Luleå var trevligt, man kunde inte känna att det var kallt trots att jag hade på mig min vinterjacka. Lite prat.

Vi var som barn i drömmen, inte så att vi var barn men den var verkligen barnsligt fånig egentligen. Jag gillar sånt och kan då inte se det som något dåligt. Jag är så otroligt fånig och inte på riktigt ibland. Liksom, "sådär går det inte till" och ja.. Svammel.

Oskyldigt pussande på kinder.

Höger, höger. Höger, vänster, höger.

Heter låten jag ska ta med mig till ensemblen. Det blir bättre så, den är lättare. Lätt är bra.

Vill vara bland folk. Mycket folk.

Vi blir helt knasiga och tänker inte ordentligt eller för mycket och det är kanske samma sak. Du tittade på mig. Jag tittade på dig. Jag undrade vad du tänkte och om du minns. Det är skönt att det har slutat.

Tittade på någon annan.

Jag gillar vår. När den känns som vår. Inte idag.

Drömde en oerhört hemsk mardröm. Du frågade obehagliga frågor som hade svar som betydde att jag levt i någon sorts lögn. Usch.

Det är så skönt när man vaknar och inser att det hemska bara var en dröm och att man har sina tänder kvar eller sina vänner kvar eller sin mamma kvar.

En fin sak i drömmen var att katten kom hem. Trist att vakna.

Tillbaka från Gällivare och Dundret. Det jag tog med mig var en jävla träningsvärk och trötthet och en vetskap om att om jag någon gång får för mig att flytta längre norrut så blir det nog med största säkerhet till Gällivare. Mest för att det faktiskt finns folk där. Eller bara för att det finns folk där. Folk är något sällsynt på de flesta platser där uppe. Folk.

Trött.

Fuck, fuuck, fuck att jag inte fattade hur snygg och cool du är förrän nu. Fuck som tusan att jag nog inte på något sätt kommer att förändra någons liv. Varför lever vi inte film. Plus frågetecken bakom säger svenskaläraren.

Jag ska gå in på Monki och lukta äckelpäckel någon gång. Då kanske alla går därifrån.

Det obehagligaste obehaget som kastar sig över en när man inser att allt kanske inte var som man trodde. Att man kanske skulle ha sagt något. Kanske skulle man ha sett till att alla var med. Från början.

Usch, det obehagliga i att vara fast. Att vara fast mot sin vilja. Släpp. 

Men, jag har ju å andra sidan inte känt på år och dar.