Luleåkalaset. Vi spelade fint, är nöjd. Älskar oss.

Ikväll blir det dans. Kenya. 

Har fan svart hår, vet inte riktigt vem jag är längre.. Pest och pina. 

Gnäller onödigt mycket, men ser inte alls riktigt att det är snyggt.

Mamma och pappa ser det, inte jag. Vi får se imorgon.

Det är oftast lätt när det är svårt. Egentligen.

Några tecken på öppenhet, jag är nöjd. Att det som har viskats om och samtidigt varit helt klart har varit konstigt. Prata för fan! Och högt. Skrik ut det. Rätt i luften. Jag kan springa bakom och vråla ut mitt sommarpirr och det blir som ballonger och kalas. Najs.

En dag kvar. Galet som fan och jag pressar ner mina fötter i de orimliga skorna och bara sitter, trots att jag borde försöka lära mig gå och stå. Det får bli som det blir. Känner också att det är som att vi är mogna för allt nu, och då fick vi det. Förut var helt enkelt inte rätt tid. Det är en tröst.

Det är en tröst att det kanske bara är så att tiden inte är rätt.

Men snart. 

Drömde helt galet också, allt fick som en oväntad twist.

Sånt gillar vi. 

Jag har inget emot måndagar när jag får sova ordentligt. Då bara flyter måndagen ihop med resten av dagarna på ett snyggt sätt som inte märks.

Idag fyller Alina 18 år (GRATTIS!) och jag hoppas att hon är jävligt nöjd med dagen när hon somnar om många timmar, för det ska man få vara. Grattis!

Om två veckor fyller jag år, känns som en evighet. Men jag är ju känd för mitt tålamod, så jag klarar det. 

Såg en spindeljävel i köket kanske 12 dagar bakåt. Den var stor och äventyrade på kökshandduken om hänger på en liten krok alldeles nära diskhon. Jag blev livrädd, såklart. Spindelrädsla är något fascinerande, den är så omedelbar och självklar, inpräntad i skallen. Denna enorma köksspindel avslutar vårt möte genom att vandra in bakom bänken. Fantasin målar upp en hel spindelvärld bortom det vi kan se och det är oerhört skrämmande.

Behöver kanske inte tillägga att efter det så var allt en spindel.

Sockludd. Skugga.

Vill som vara fånigt äckelkär och bara tjata om hur jävla söt någon är. Jag har aldrig varit sån. Har alltid hållit det för mig själv. Undrar varför.

Nu vet du. 

Inkorgen talar om inbjudan till Facebook-grupp med namnet "Alla vi som tycker att Luleåkalaset har sämst artister i år". Jag antar att det är de stora bokningarna detta syftar på och inte små lokala band. Även om det kan tyckas lite ironiskt såhär halv tre på morgonen. Att läget är som det är. Lite lustigt.

Känner mig lätt pressad och nervös på alla sätt. Förväntningarna är höga och det är mycket att leva upp till. Rundgång. Allt känns så viktigt plötsligt. Som att allt bestäms, även om det inte är så egentligen. Vi får la se helt enkelt.

Världens bästa musikvideo. Skitbra låt. Threatened Monkey.