Jag hatar att jag blir stelare än stelast så fort jag kliver upp på en scen. Måste släppa alla skittankar som låter "det kommer se fult ut om jag gör något med min kropp". Släpp det. Nu.

På lördag så kör vi.

Sitter här och tisdagssvettas. Fräscht kanske någon tänker ironiskt. Trevligt tänker jag som inte planerat att ha någons näsa i armhålan. Inte idag. Mat borde fixas innan jag drar och repar. Men först körkortsteori.

Pratar som om jag kommer härifrån.

Det handlar bara om att kunna formulera sig. Kunna sätta ord på allt det där som vi ser allihopa. Och jag älskar folk som kan göra just det, skriva det jag tänkt och känt. Som visar upp det som att det är fullt normalt, man är inte längre lika ensam. Är nog aldrig riktigt ensam någonsin, det är nog bara nåt man tror. Känner.

Sitter här, bara "måste lyssna två låtar" innan jag duschar. Bara måste få komma lite sent med andra ord, bara orkar inte stressa skiten ur mig men det blir ju så om jag fastnar vid datorn. Fuck. Idag ska vi spela för folk som råkar befinna sig i fiket just då. Blir kanske bra, blir säkert bra. Trots att vi inte spelat våra vackra låtar på en vecka, trots att det är väldigt mycket morgon även den här tiden. Är trött.

Och jag blir galen.