Är trött och borde inte ta mig själv på allvar. Tänker att fan vad fånig jag är, fan vad jag är fånig. Borde gå och lägga mig. Ska istället gå och fixa lite smörgås och kanske drick julmust eller te till. Kolla TV, sen börja skriva på mitt tal till svenskan imorgon. Sen kanske sova någon gång bara för att vakna trött åt helvete.

Musik för dans och teater. Känner bara att fan. Det är det här som kallas onsdagsdeppen, lilldeppen. Vill bara ha imorgon kväll, och sen fredag kväll och sen lördag kväll. Vill inte prata i fem minuter. Fuck.

No more allvar.

Kommer att komma. Även om det känns segt nu, som att inget händer. Grejen med filmer och hur alla vill leva film är att de klämmer in tjugo år på två timmar om det är en sån film. Det kanske man inte vill köpa och det är svårt att släppa att man själv måste genomleva all dötid. Men så är det. Hur lite man än vill det.

Just nu borde jag sitta och skriva på min muntliga grej till imorgon. Skriva och prata om hur syskonrelationer formar oss. Sitter och lyssnar på Yann Tiersen istället. Underbar musik, underbar film. Amelie från Montmartre. Det här med film och musik är ju fantastiskt. Hur en bild kan bli så mycket mer med musik. Åh, den där delen i Eternal sunshine of the spotless mind, när de sjunger row, row, row your boat.. och sen kommer Row av Jon Brion in och det är så perfekt och det regnar inomhus och.. underbart.

Men alltså. Syskonrelationer och hur jag är som bakad i en storasysterform.

Vi får se hur det går.

Allt är fucking möjligt. Och det är så jävla trevligt att gå hem från skolan. Tar typ en timme i min takt och det känns inte ens som lång tid. Frisk luft i lungorna. Sweetass.

Imorgon är det torsdag.