Jag är den enda som vet varför jag längtar efter vissa stunder, varför vissa minuter är viktigare än andra. Det är mysigt att vara, att tänka och känna. Att vara lite hemlig, det är mysigt det också. Att veta hur det egentligen är, på riktigt, för åtminstonde en människa. Man kommer ju sällan lika nära inpå någon annan som man är nära sig själv. Det är coolt. På alla sätt.

Fattar då inte varför man ska ägna sig åt att sätta upp spärrar för sig själv, fattar också att man gör det. Det är så enkelt att hamna där, enkelt att lära sig bli glad när folk berättar hur smal man är, svårt att prata med vissa, enkelt att tänka "fan, håret" när man kollar i spegeln, svårt att bry sig om det som verkligen betyder något. Svårt.

Nu skiter jag i allt. Ska bara leva. Se vart jag hamnar.

Det är ju faktiskt så jävla spännande.