Har påbörjat fasen kallad "Trafikskoleeleven". Många e:n där, fult. Är ganska nervös inför min första (ännu inte bokade) körlektion. Kommer jag att kunna framföra fordonet? Kan jag överhuvudtaget köra bil? Kommer jag att göra ungefär alla fel som radas upp i teoriböckerna? Så ungefär låter mitt huvud. Jag är pinsamt duktig på att oroa mig i onödan. Men det känns som en så stor och avgörande sak att ta körkort och jag som (nästan) aldrig med vilja mött förändringar tar det på ett konstigt sätt.

Det är jobbigt när man blir påmind om något som ofta har följt en i hela ens liv och även om dessa känslor varit svala i andra situationer så dyker de plötsligt upp med full styrka och man blir den där tolvåringen som inte vågar åka på träningen för att man tror att man tränat för lite under sommaren och därmed inte kommer duga. Sen så tvingas man till träningen ändå (tack mamma) och allt är som vanligt och alla är lika otränade som en själv och det var ingen fara.

Det är inte lätt att vara människa. Nu ska jag ta körkort.

Fan vad kul. På riktigt.

Jag ska halvera mitt allvar till hundra procent.

Är hemma nu. Var hemma igårkväll också, men då fanns ingen tid att berätta. Idag har jag sovit jättelänge. Sovit ensam jättelänge. Att sova ensam suger. Faktiskt.

Ibland kan man lura sig själv och ba: "amen, om man fått ha täcket för sig själv och inte en armbåge i ansiktet, då hade livet lekt". Jag älskar sovarmar i ansiktet och fisar under täcket. Så jävla fint. Stockholm var fint och Stockholm tog för obestämd men liten framtid det finaste jag har. Men jag kommer tillbaka, tro mig. Jag kommer tillbaka och tar det som är mitt. Mycket action i mitt liv.

Puss.