Har varit i Luleå sedan i lördags. Kom hit med Robin på tåg och mådde illa. Höll på att spy alldelens före vi anlände, så sista minutrarna spenderades på tågtoalett. Mysigt. Stod där inne och höll i mig i handtaget, övervägde mina alternativ om det skulle bli så att kroppen fuckade ur och ville visa upp också innandömet. Det blev inte så, men om det blivit så hade det blivit i toaletten. Bästa valet, men fan inte lockande. Mamma hämtade mig på stationen och jag spenderade ungefär tre och en halv timme i sängen, varav två och en halv sovandes, innan jag blev tvungen att gå ner och äta något för att kunna försöka sova vidare. Att få någon mer sömn visade sig dock vara omöjligt, trots oändlig trötthet.

Klockan var ungefär åtta på kvällen när jag begav mig mot stan för att hämta upp resten av Könis. Soundcheck stod på schemat och nervositeten var på topp. Efter checken åkte jag hem, åt en andra middag, sminkade och klädde mig. Det var dags. Vi tog oss till Föreningsgatan och där var det fest och där var det folk man känner och där var det dans och där spelade vi. Efter midnatt spelade vi och det var så jävla varmt i lokalen och det var så jävla fint folk där och det var så jävla bäst. Det var som det borde vara varje kväll.

Söndagen var en segdag, men vi badade i kallt jävla vatten och skrek som om vi var förvånade. Skönt och uppfriskande att få vakna till ordentligt av det kalla vattnet. Kände mig levande igen efter lördagens slit. Sov hos Janita den natten och sov inte tillräckligt. Vaknade tröttare än tröttast på måndagsmorgonen och begav mig mot stan. Kulturens hus var the place to be och vi var där i ungefär tolv timmar. Spelade in allt vi någonsin gjort med Könis, allt utom Spöklåten, och det blev bra. Känns lite snopet att inte veta vad vi ska göra härnäst, att inte veta någonting.

Något som jag vet däremot, är att helvete vad folk kan skriva fina saker om oss:

http://www.kuriren.nu/noje/default.aspx?articleid=6003121

http://www.nsd.se/nyheter/lulea/artikel.aspx?ArticleId=6281483

Tack.

Det är något med att stå på scen. Det är bland det mest utlämnande jag vet. Och det är förmodligen därför som det är så befriande. Haken är att om du försöker ge dig på något som inte är du så har du förlorat. Självklart funkar det ju om det är det du har övat på. Men om du bara befunnit dig i en replokal med några av de människor du tycker mest om i hela världen och litar fullt på, då går det dåligt om du sedan vid framförandet lägger dig till med något annat än det du är. Där i replokalen bland de finaste var du förmodligen dig själv, och det är således bara det du kan lita till när du står där på scenen. Fantastiskt naket.

Att bara vara sig själv och bli tittad på av människor man inte känner är svårt. Och befriande. Det är som det verkligaste ögonblicket. Att behöva lita på sig själv fullt ut och också göra det. 

Jag hoppas verkligen att det går bra på lördag. Hade varit så jävla skönt. Fan vad jag längtar. Fan vad fint. Puss.

Objects Of My Affection. Härlig låt. 

Annat härligt är att vi, Könsförrädare, har två spelningar nu i juli. Fan vad pepp! Fan vad kul, fan vad nervöst, fan vad levande. Älskar när man lever, inte bara går och väntar på att få leva. Visst ska man ta tillvara de små stunderna också, men ibland är det bara för segt att finnas. När man bara väntar på det där fantastiska. Tålamod är ju fint. Att ha kul är ännu finare. Vill att det ska vara kul, kul, kul alltid. Det hade varit härligt. Men alltså, juli bjuder på två spelningar med Könis. Fett!