Vi har väv i vårt tak. Det är i köket och jag har sldrig sett det förut. Väv i taket. Spektakulärt.

Idag är det tisdag och fan vilken fin sådan. Har ätit tacos. Typ det som var mest gött med dagen. Det sämsta var att vakna till en storm som gapade utanför fönstret. Är typ förkyld också och det suger hårt, men tacosen i magen gjorde allt göttigt. Har spikat in en spik i väggen och hängt upp en tavla. Sådant hårt arbete får mig att känna mig viktig och duktig så det gjorde också susen. På fredag åker jag till Stockholm och det känns inte längre som att jag ska dö när jag tänker på att jag ska åka dit. Har försonats med tanken. Tror till och med att det blir trevligt. Kanske kan börja gilla Stockholm igen. Men det tar alltid ett tag att försonas.

Jag skriver till dig från en musikerloge som mest liknar ett cykelgarage.
Fin låt. Gatan Fram. 

Det är så märkligt det där. Folk, folk är märkliga. Det är förundransvärt hur mycket skit man kan höra någon spy ur sig utan att man fattar att det bara är skit. Alltihopa. Jag önskar att någon hade sagt det. Sagt att det bara är skit. Istället spelade alla sina roller med bravur, fokuserade på de fem/sju V:na och bara malde på. I flera år. De som var söta fortsatte vara söta, de som var duktiga var duktiga vad som än hände och de som aldrig blev förlåtna fick aldrig rätt. Oavsett hur rätt de gjorde. Jag vet inte om det är skolan det är fel på, jag vet inte hur det skulle kunna vara rätt på den heller. Vet att jag tydligen har förträngt att jag var arg varje dag när jag gick på mellanstadiet. Kanske är det det som är problemet. Att när man väl har fattat att alla snackar skit och spelar sina stöpta roller så fantastiskt, då är det för sent. För allt är förträngt.

Och ingen vill se bakåt. Göra det som var fel rätt igen.