Sitter här. Mitt i natten. Fattar inte varför jag inte sover. Det är kallt och jävligt, på andra sidan väggen finns täcke och en varm kropp. Fan vad mysigt ändå. Vara sambo, sova sambo, leva sambo. Älskade sambo. Känns så konstigt det här med hösten (får man fortfarande kalla det höst? Jag brukar vilja göra det ända tills snön kommit. Kör på det). Kostigt med en känsla av att inget är viktigt, inget har en mening. Komma så nära sanningen. I vanliga fall kan man lätt hänga på sin uppfattning om mening, den som tar en med på pendeltåg eller ut på restaurang. Meningen som gör att man orkar. I de mest deppiga stunderna undrar jag fan varför inte alla bara ligger som små kräl och typ dreglar. Hade speglat allt lite bättre. För vi har ingen anledning att göra något, att vara något, att vilja något. Egentligen, om man ska vara hårdast. Är såklart en mjukost och snäll, så vi lämnar det där. Tills nästa gång.

Funderar på att bli sjuksköterska. Sjukdomar intresserar mig. Tänker alltid "hur kan det bli så? ojoj".

Det fina i det jävliga är ändå tron på något bättre. Allt kommer bli bättre.

Puss. 

Hälsar fortfarande inte på alla jag nästan känner. Hälsar knappt på någon. Träffar knappt någon. Hehe.

Nä, det är inte så illa, jag är bara senil och glömmer bort allt jag gör. Alla roliga trix och fix och häng med brudar. Häng med pattar, hängpattar. Ja, ni fattar.

Puss.