Förkylningar är inte så rockstar. Inte ens lite. Inte för att det har så stor betydelse för någon, inte ens för mig. Och ändå är det jag som sitter och gnäller. Gnäll är fint dock, i lagomt stora eller små mängder. Fan vad det ska bedömas och mätas. När blir någon för jobbig? När blir maten för salt? När börjar näsan svida brutalt vid en förkylning när den ständigt skrapas på med torrt toapapper som man ba vill skriva "minns du inte förra gången?" på? Svåra frågor. Feberbefläckad ung kvinna ska inte besvara dem dock, det är allt vi vet.

Mathias sover. Jag skulle vilja väcka honom bara för att slippa vara ensam. Låter ju sjukt själviskt. Tror jag avvaktar. Är hungrig, orkar inte föda mig själv. Fan. 

Ja, allt är huller om buller och jag kommer nog inte kunna sova inatt. När man är förkyld/sjuk (var går gränsen?) så behöver man sova. Dålig ekvation. Fan. 

Känns som i South Park-avsnittet där Michael Jacksons ansikte faller av. Så känns det i mitt. Gör så ont inne i munnen och baki näsan. Rädda mig någon.

Pussa Stockholm också. Det är fortfarande vinter.

Älskar. Det är trevligt. Kärlek är fint. Året runt.

Jag älskar dig.

Det här är en sådan tid jag kommer se tillbaka på och tänka "men varför oroade jag mig så mycket? Allt löste sig ju!". Det är jag ganska övertygad om. Det brukar oftast vara så med saker man oroar sig över. Men likförbannat är de lika asjobbiga varje gång. Kanske är bra egentligen, att man någonstans inom sig ändå känner av när det är bra och när det är mindre bra. Så går man och oroar sig när det är mindre bra, skrapa knän och armbågar. Nyper sig i benen för att man egentligen är för full för att åka buss. Åka, inte köra. Sidospår är sidospår men det var som en äcklig karusell och jag vill glömma. Ändå printas det ned.

Jo, en tid av oro. Inga pengar, inget jobb. Har inte heller riktigt den där livscoachen inom mig som håller inspirerande tal som träffar mig rätt i hjärtat och får mig att smått vilja som i trans höja mina armar mot skyn. Mot räddaren. Min inspirationstalare lyser med sin frånvaro. Och min verkliga coach, så kallade jobbcoach är ett mycket litet och än så länge otillfredsställande inslag i en händelsefattig vardag. Får inte den hjälp jag trodde jag skulle få. Illa pinkat.

Ska dit imorgon igen. Får se vad som händer då.

I hjärtat.