Det händer så mycket, så fort. Tar pendeln, sen tunnelbanan, sen gå en liten bit. Hemma. Så underligt. Att man kan bo på en massa ställen och göra en massa saker. Det är ganska överväldigande. Den är ganska överväldigande. Världen. Så jäkla liten är den man har i huvudet, och så jävla stor är den man inte har någon aning om. Att stöta på lulebor i Stockholm är ju inte vidare spektakulärt, men liksom ändå häftigt för man har ju ändå förflyttat sig långt från Luleå och så vidare. Men att man skulle träffa lulebor om man tar sig längre, längre bort är ju högst orimligt. Eller något.

Världen är iallafall sjukt stor och jag har svårt att greppa den. Om man delar upp det lite, som man så ofta gör, om inte oftast, då är det enklare. Tänker att någon kanske blir kär ikväll, tänka så är fint. Jag hoppas det går bra för er. Det hade varit något. Lite tillit, lite närhet.

Hoppas att sängen här är skön. Återkommer imorgon.