Kanske man blir för van. Kanske borde man hejda sig. Inte glömma hur det var när det inte var. Komma ihåg att livet faktiskt sett ut just såhär, fast aldrig såhär. Jag minns när vi skrev om hur svårt det var att inte sova två. Att det ljöd en signal och så stod det det. Att det är svårt att sova en. Lätt att sova två. 

Det är ju inte så svårt att sova ensam. Eller själv kanske det var, då verkar man lite duktig och inte bara det man faktiskt är, ensam. Men sova kan ju varenda människa, man har iallafall kunnat någon gång, hur fuckad sömnen än har blivit av vuxenliv. Jag tror inte på vuxenliv. Aldrig. Som en ursäkt för att man inte lever som man vill. "Man måste växa upp", sägs det. Aldrig om det är att acceptera att livet går helt fel väg med en. Man kan ju faktiskt ta av sig kopplet. Man har ju armar och händer. Så nej, inget tråkigt vuxenliv. Ett roligt och ungdomligt vuxenliv ska det vara.

Men, sova kan man ju, så så jävla svårt ska det väl inte vara. Men det är så sjukt tråkigt att inte vakna bredvid dig. Men jag ska lära mig. Och sen ska jag glömma det jag lärt mig och vänja mig igen. Det längtar jag efter. Få vänja mig vid det fina.

Fan vad jag önskar att jag kunde bestämma mer.