Igår fick jag dansa minsann! Det var det mesta och vildaste jag dansat på sjukt länge och det är nog därför hela mitt väsen är som det är idag. Nacken säger nej, benen sägen nej, huvudet säger nej. Men det var det värt. Att få dansa är värt allting. Idag har jag varit duktig och stillat oro i både mitt hjärta och i mammas hjärta. Trixade lite i min anmälan till hösten och har nu räddat mig själv. Har en stabil grund nu istället för den osäkra framtid som annars hägrat.

Distansutbildningar rules. Nu kan jag bo var jag vill till hösten, och hittat något som känns värt att lägga studielån på. Livet är gött. Fan vad nervigt ändå. Att vara vuxen, utkastad till sitt öde. Om man nu bryr sig om ödet. Jag vet inte vad jag bryr mig om. Att vi får vara tillsammans, du och jag. Att du kommer hem ordentligt med en massa trevliga berättelser. Att min sommar blir bra. Att värmen kommer tillbaka. Att jag har sjukt kul. Att jag har en massa trevliga berättelser att berätta för dig.

Saknar dig.