Tror att det finns en gnutta desperation i tillvaron för närvarande. En liten, som givetvis grundar sig i saknad och osäkerhet. Lite är det som att allt jag nu gör måste vara superspeciellt och verkligen ha mening. Lite är det som att man bara vill ut och göra vad som helst, träffa folk. Gärna berusad, för allt blir så mycket roligare då. Så är det. Vet inte om det är sommaren eller saknaden. Kanske båda.

Det suger lite grann i alla fall att du är borta. Som sagt, inte att du är borta egentligen, men att du är borta. Gör fräna saker och jag går här och saknar. Det suger att sakna, det suger att tro att man är lämnad bara för att någon inte är här.

Jag borde sluta känna mig övergiven. Och bara cykla runt i Luleå med kärt folk tills du kommer hem istället. För det är så jävla fint. Allt som händer här också. Puss.