Tror att det finns en gnutta desperation i tillvaron för närvarande. En liten, som givetvis grundar sig i saknad och osäkerhet. Lite är det som att allt jag nu gör måste vara superspeciellt och verkligen ha mening. Lite är det som att man bara vill ut och göra vad som helst, träffa folk. Gärna berusad, för allt blir så mycket roligare då. Så är det. Vet inte om det är sommaren eller saknaden. Kanske båda.

Det suger lite grann i alla fall att du är borta. Som sagt, inte att du är borta egentligen, men att du är borta. Gör fräna saker och jag går här och saknar. Det suger att sakna, det suger att tro att man är lämnad bara för att någon inte är här.

Jag borde sluta känna mig övergiven. Och bara cykla runt i Luleå med kärt folk tills du kommer hem istället. För det är så jävla fint. Allt som händer här också. Puss.

Igår fick jag dansa minsann! Det var det mesta och vildaste jag dansat på sjukt länge och det är nog därför hela mitt väsen är som det är idag. Nacken säger nej, benen sägen nej, huvudet säger nej. Men det var det värt. Att få dansa är värt allting. Idag har jag varit duktig och stillat oro i både mitt hjärta och i mammas hjärta. Trixade lite i min anmälan till hösten och har nu räddat mig själv. Har en stabil grund nu istället för den osäkra framtid som annars hägrat.

Distansutbildningar rules. Nu kan jag bo var jag vill till hösten, och hittat något som känns värt att lägga studielån på. Livet är gött. Fan vad nervigt ändå. Att vara vuxen, utkastad till sitt öde. Om man nu bryr sig om ödet. Jag vet inte vad jag bryr mig om. Att vi får vara tillsammans, du och jag. Att du kommer hem ordentligt med en massa trevliga berättelser. Att min sommar blir bra. Att värmen kommer tillbaka. Att jag har sjukt kul. Att jag har en massa trevliga berättelser att berätta för dig.

Saknar dig.

Jadå, nog var det trevligt igår. Blev inget dansande dock, vilket är synd för dansa är ju det värdaste som finns med att gå ut. Men fick träffa folk och vara glad och prata om pipar och pupor och ja, sånt som inte riktigt kommer upp vid matbordet. I de flesta fall. Åh, fördomar. Alla kanske snackar kön hela tiden, all over, och så tror jag att jag är värsta ball för att jag gör det ibland. Ba "I'm outrageous, bitch!". Och så är det inte så. Pinigt.

Tror att jag kommer vara världens skämmigaste morsa. Alltså, morsa, använder aldrig det ordet, men det passade som bra. Skämmig Morsa. Yeah. Jag kommer aldrig fatta vad som är skämmigt och kommer typ snacka mens med mina vänner framför barnen och allt möjligt. Vi får la se. Mysigt med bebisar hursom. De luktar gott. Åh, drömmer om bebisdoft. Mys.

Lite mer mys hade varit trevligt. Var är du? Kom tillbaka och mys mig.

Puss världen.

Sitter här. Har berusat mig på Prego-vin (vitt, härligt vin i tetra som alla mobbar mig för. Töntigt. Ja, där hör ni. Töntigt att mobbas). Nös nyss en massa popcorn och har svettats hela dagen. Utgången lär bli spektakulär. Ska i alla fall ut ikväll och vara lika berusad som studenterna eller nä. Men berusad ska jag vara minsann, tjoho lala!

Kanske bråka lite också. Vi får se.

Saknar dig.

Helvete på alla. Kanske. Finns så många puckon. Helvete på dom.

Förkylning är ganska sämst. Snorar och hostar, vill vara frisk imorgon, det är det viktigaste. Att vara frisk på repet. Fan vad kul att repa. Musik är musik är musik. Musik ska byggas utav glädje. Av glädje bygger man musik.

Fyller tjugi om tre månader. Dör så länge det är kvar. Int för att det är så hemskt farligt, men sjukt trist att inte komma in på ställen och vara en av två som inte är tjugi. I Stockholmet iaf. Äre så. Här har jag ju två till som int är vuxna på riktigt än.

Så fånigt. Att int få fast man är över arton.

Det blir spännande att se vart vi hamnar. Alla ska ju någonstans. Idag ska jag till stan, vet inte hur man säger det här nere, men stan har jag alltid sagt. Ända sen man gick i sexan och till busschauffören slängde fram ett "till stan". En gång fick jag förtydliga vilken stad jag menade, vilket var konstigt eftersom bussen, vad jag minns, bara gick till en enda. Luleå. Älskade, älskade Luleå.

Lyssnar en massa på musik, ungefär det man gör när man bor såhär som jag gör. Man stänger in sig på sitt rum, i sin musik. Mysigt ändå. Blir ju som mest inspirerad av att lyssna på musik, det lägger till något i ens musiklåda, så som läsning gör för språket. Man lär sig av att lyssna. Och göra. Fan vad fint att få göra. 

Fan vad fint till sommaren.