Sitter här. Har suttit här hela dagen och sitter fortfarande här. Sämst kanske, ganska skönt också. Ibland lockar inget. Ibland behöver man bara sig själv. Jag längtar mig tokig. Längtar efter Luleå. Får för mig att det kommer att bli lite lättare där. Få ihop mig lite. Är så trött på att bli besviken, på att jag har tappat min tro på människor. Trött på att inte vilja förvänta mig bra saker. 

Ska sluta följa med vädret. Sluta vara samma färg som himlen. Drar på mig skorna snart, tar tunnelbanan in. Sen får vi se.

Den här bilden togs för nån vecka sedan. Då var dett jättefint väder och varmt, jag var barbent i en svart klänning och vi gick till Willys i Märsta. Nu är det kallt och tråkigt väder och det är inge kul. Så låg nivå att gnälla på vädret, men det är verkligen trist. Saknar det andra (som ju kommer snart, så ingen fara egentligen). Vaknade assent idag och ser helt sovande ut fortfarande. Ska väl ta och äta något. Tjo.

Kanske man blir för van. Kanske borde man hejda sig. Inte glömma hur det var när det inte var. Komma ihåg att livet faktiskt sett ut just såhär, fast aldrig såhär. Jag minns när vi skrev om hur svårt det var att inte sova två. Att det ljöd en signal och så stod det det. Att det är svårt att sova en. Lätt att sova två. 

Det är ju inte så svårt att sova ensam. Eller själv kanske det var, då verkar man lite duktig och inte bara det man faktiskt är, ensam. Men sova kan ju varenda människa, man har iallafall kunnat någon gång, hur fuckad sömnen än har blivit av vuxenliv. Jag tror inte på vuxenliv. Aldrig. Som en ursäkt för att man inte lever som man vill. "Man måste växa upp", sägs det. Aldrig om det är att acceptera att livet går helt fel väg med en. Man kan ju faktiskt ta av sig kopplet. Man har ju armar och händer. Så nej, inget tråkigt vuxenliv. Ett roligt och ungdomligt vuxenliv ska det vara.

Men, sova kan man ju, så så jävla svårt ska det väl inte vara. Men det är så sjukt tråkigt att inte vakna bredvid dig. Men jag ska lära mig. Och sen ska jag glömma det jag lärt mig och vänja mig igen. Det längtar jag efter. Få vänja mig vid det fina.

Fan vad jag önskar att jag kunde bestämma mer.

Det händer så mycket, så fort. Tar pendeln, sen tunnelbanan, sen gå en liten bit. Hemma. Så underligt. Att man kan bo på en massa ställen och göra en massa saker. Det är ganska överväldigande. Den är ganska överväldigande. Världen. Så jäkla liten är den man har i huvudet, och så jävla stor är den man inte har någon aning om. Att stöta på lulebor i Stockholm är ju inte vidare spektakulärt, men liksom ändå häftigt för man har ju ändå förflyttat sig långt från Luleå och så vidare. Men att man skulle träffa lulebor om man tar sig längre, längre bort är ju högst orimligt. Eller något.

Världen är iallafall sjukt stor och jag har svårt att greppa den. Om man delar upp det lite, som man så ofta gör, om inte oftast, då är det enklare. Tänker att någon kanske blir kär ikväll, tänka så är fint. Jag hoppas det går bra för er. Det hade varit något. Lite tillit, lite närhet.

Hoppas att sängen här är skön. Återkommer imorgon.

Här växer det igen. Sakta men säkert.

Puss.

Förkylningar är inte så rockstar. Inte ens lite. Inte för att det har så stor betydelse för någon, inte ens för mig. Och ändå är det jag som sitter och gnäller. Gnäll är fint dock, i lagomt stora eller små mängder. Fan vad det ska bedömas och mätas. När blir någon för jobbig? När blir maten för salt? När börjar näsan svida brutalt vid en förkylning när den ständigt skrapas på med torrt toapapper som man ba vill skriva "minns du inte förra gången?" på? Svåra frågor. Feberbefläckad ung kvinna ska inte besvara dem dock, det är allt vi vet.

Mathias sover. Jag skulle vilja väcka honom bara för att slippa vara ensam. Låter ju sjukt själviskt. Tror jag avvaktar. Är hungrig, orkar inte föda mig själv. Fan. 

Ja, allt är huller om buller och jag kommer nog inte kunna sova inatt. När man är förkyld/sjuk (var går gränsen?) så behöver man sova. Dålig ekvation. Fan. 

Känns som i South Park-avsnittet där Michael Jacksons ansikte faller av. Så känns det i mitt. Gör så ont inne i munnen och baki näsan. Rädda mig någon.

Pussa Stockholm också. Det är fortfarande vinter.

Älskar. Det är trevligt. Kärlek är fint. Året runt.

Jag älskar dig.

Det här är en sådan tid jag kommer se tillbaka på och tänka "men varför oroade jag mig så mycket? Allt löste sig ju!". Det är jag ganska övertygad om. Det brukar oftast vara så med saker man oroar sig över. Men likförbannat är de lika asjobbiga varje gång. Kanske är bra egentligen, att man någonstans inom sig ändå känner av när det är bra och när det är mindre bra. Så går man och oroar sig när det är mindre bra, skrapa knän och armbågar. Nyper sig i benen för att man egentligen är för full för att åka buss. Åka, inte köra. Sidospår är sidospår men det var som en äcklig karusell och jag vill glömma. Ändå printas det ned.

Jo, en tid av oro. Inga pengar, inget jobb. Har inte heller riktigt den där livscoachen inom mig som håller inspirerande tal som träffar mig rätt i hjärtat och får mig att smått vilja som i trans höja mina armar mot skyn. Mot räddaren. Min inspirationstalare lyser med sin frånvaro. Och min verkliga coach, så kallade jobbcoach är ett mycket litet och än så länge otillfredsställande inslag i en händelsefattig vardag. Får inte den hjälp jag trodde jag skulle få. Illa pinkat.

Ska dit imorgon igen. Får se vad som händer då.

I hjärtat.